Både VILL o KAN

Som en sån där sak som att springa tre mil. Trettio kilometer… Varför vill jag det? Är det för att jag kan? Eller för att kolla om jag kan? Eller för att undersöka hur fort jag kan göra det, hur mycket jag verkligen vill i de värsta backarna och om viljan egentligen spelar någon roll. Eller vill jag bara njuta av alla andra som springer lika långt? Av den fantastiska naturen på Lidingö? Av den härliga luften?

Ärligt talat: det är en kombination av allt det där som gör att jag kutar, lufsar, joggar, rusar runt Lidingöloppet, för allt hänger ju ihop. Eller hur? Hade jag inte haft viljan att göra det hade jag inte fixat det. Det är jag helt säker på. Men vill jag så kan jag. Och det kunde jag. Med glädje till och med!

Och tro nu inte att jag är en frisksportare med löparkropp av födsel och gammal ohejdad vana – för det är jag inte. Jogging… ungefär hur töntigt som helst när jag var i mina coolaste högstadie- och gymnasieår. Löparkropp? Näe, för baktung hade nog min gamla idrottslärare sagt. För tung, skulle jag vilja säga. Men det är ju egentligen oväsentligt, för jag vet att jag kan, jag vet att jag vill och då… då funkar det!

Det kan till och med vara så att känslan när jag tjurrusar i mål är större och starkare – bara för att jag har fått jobba och slita för att ta mig dit. Ett Lidingölopp kommer inte gratis liksom.

Har du nåt som du får slita lite extra för? Njuter du inte lite extra när du klarar av det då? När du vet att du förtjänar den där målgången så väl? När du vet att du VILL det du KAN och KAN det du VILL och allt hänger ihop och du har gjort ditt bästa?

Jag njuter! Vad gör du?

//Malin